Internet fungerar såklart. Men gör vi det?
97 procent av svenskarna är uppkopplade, men långt ifrån alla känner sig hemma i det digitala livet.
Årets rapport Svenskarna och internet 2025 visar ett samhälle som är snabbare, smartare – men också tröttare.
Det här är mina reflektioner om hur vi egentligen mår i det digitala Sverige.
Det finns något fascinerande med årets rapport från Internetstiftelsen. Den säger inte bara hur vi använder internet – utan hur internet använder oss. Vi har blivit ett land där 97 % är uppkopplade. Nästan alla har Bank-ID, nästan alla använder Kivra, nästan alla har en digital brevlåda. Men frågan är inte längre vem som är online. Frågan är hur vi mår där.
Digitalt delaktiga – men inte alltid digitalt trygga
Att logga in är enkelt. Att förstå systemet bakom är inte alltid det.
För vissa är varje digital kontakt en självklarhet. För andra är det en kamp mot tidsgränser, lösenord, appar som ska uppdateras och koder som ska hämtas. Och för många äldre har e-tjänsterna blivit ännu en påminnelse om att samhället rusar snabbare än de själva.
Vi har byggt ett system som kräver att du kan — annars halkar du efter.
Men i jakten på effektivitet har vi kanske glömt det mest grundläggande:
Digitalisering handlar inte bara om att införa teknik. Det handlar om att bjuda in människor.
När enkelhet blir komplicerat
En fjärdedel av svenskarna säger att de någon gång har avstått från att boka ett vårdbesök för att e-tjänsten var för krånglig.
Det säger ganska mycket.
“Det är svårt att komma ihåg hur man ska göra allt, och vilken app som är till vad.”
Den meningen fastnar. För den säger något större än bara frustration.
Den säger: vi har tappat greppet om meningen med förenklingen.
Vi har lagt så mycket energi på att göra systemen effektiva, att vi glömde göra dem mänskliga.
Och någonstans på vägen bytte vi “tillgängligt för alla” mot “tillgängligt för de som orkar”.
Sociala medier: tystare, men fortfarande där
Vi har aldrig haft fler kanaler. Ändå säger mindre än hälften att de postar eget innehåll.
Vi tittar, vi gillar, vi scrollar.
Men vi delar allt mindre.
Kanske är det en mättnad.
Kanske en tyst protest mot tempo och brus.
För även om vi fortsätter leva i flödena, verkar vi ha börjat söka efter något annat – något som känns verkligt.
Kanske därför mikroplattformar som Threads och Bluesky växer. De känns… mänskligare. Mindre optimerade. Mer samtal, mindre show.
Och någonstans där, mellan stillheten och översvämningen, försöker vi hitta balansen igen.
Kärlek, kontroll och kartor
En annan sak som fastnar i rapporten handlar om relationer.
Vi delar platsdata med partnern. Vi kollar var de är. Vi läser deras meddelanden “bara för att se”.
För vissa är det omtanke. För andra är det oro.
Gränsen är tunn.
Det digitala gör relationer både enklare och mer sköra.
Vi kan träffas snabbare, kommunicera konstant — men också misstänka, jämföra, kontrollera.
Tillit blir något som ska bevisas i realtid.
Och kanske är det just där internet verkligen påverkar oss – inte i tekniken, utan i känslorna.
AI – från trend till vardag
Fyra av tio svenskar har använt något AI-verktyg det senaste året.
Bland unga nästan det dubbla. ChatGPT leder, Copilot växer, och AI har blivit en naturlig del av hur vi skriver, planerar och löser problem.
Men sex av tio använder fortfarande inte AI alls. Inte för att de inte vill – utan för att de inte vet hur, eller inte litar på det.
Det är en ny sorts kunskapsklyfta: mellan de som använder tekniken, och de som förstår vad den innebär.
Vi pratar ofta om AI som framtid.
Men den är redan här – i mejlen, i sökresultaten, i apparna vi använder utan att tänka på det. Det är först när vi slutar märka tekniken som den verkligen har förändrat oss.
Bluffen, bubblan och behovet av förtroende
Mer än hälften av svenskarna har sett bluffannonser online.
De flesta gör inget åt det. De orkar inte, tror inte att det hjälper, eller vet inte vart man ska vända sig.
Och kanske är det det som är den största utmaningen just nu:
inte desinformation, inte plattformar, inte tekniken – utan uppgivenheten.
När vi börjar känna att våra handlingar online inte spelar någon roll, då förlorar vi mer än pengar eller data.
Vi förlorar vår digitala röst.
Sammanfattningsvis
När jag läser Svenskarna och internet 2025 tänker jag att vi står i ett märkligt skifte.
Vi är världsbäst på att använda digitala tjänster – men börjar tveka på vad de egentligen ger oss tillbaka. Vi har blivit smidiga, men inte nödvändigtvis fria.
Internet har blivit en självklar del av vårt liv, men det betyder inte att vi förstår det bättre.
Vi klickar, loggar in, signerar, scrollar. Vi kommunicerar snabbare än någonsin, men förstår varandra kanske lite mindre.
Och kanske är det just där vi behöver börja om.
Inte i tekniken, utan i hållningen till den.
Att stanna upp mitt i flödet och fråga: “Varför gör jag det här?”
Inte för att ifrågasätta allt – utan för att hitta tillbaka till något vi tappat bort i farten: mening, förståelse, riktning.
För om internet numera är en spegel av samhället, så visar den inte längre bara vår tekniska förmåga.
Den visar också vår trötthet, vår nyfikenhet, vår oro – och vår längtan efter att saker ska kännas på riktigt igen.
Kanske är det där, i den längtan, som nästa digitala revolution börjar.
Inte med en ny app eller plattform – utan med en ny sorts medvetenhet.
Källor: Internetstiftelsen – Svenskarna och internet 2025 samt relaterade analyser och artiklar på internetstiftelsen.se/svenskarna-och-internet
